Vi använder Cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt.
Reseberättelse SaarLorLux Open 2019
Det här var mitt fjärde besök i Saarbrücken, en stad som ligger i sydvästra delen av Tyskland och
gränsar till Frankrike och Luxemburg. Staden har ca 180 000 invånare och en intressant historia.

Tävlingen har tidigare haft en stor sponsor i Bitburger (öl) och tävlingen bar länge dess namn
(Bitburger Open). Nu är ölmärket inte lika stor sponsor och tävlingen är istället döpt efter regionerna
som samverkar Saarland/Lorraine/Luxemburg. Tävlingen ingår i BWF World Tour och är en Grade 2
Level 6 vilket är den lägsta kategorin, men fortfarande spelas det om 75 000 USD i total pris summa.
Prissumman på BWF tävlingar är lika fördelad mellan damer och herrar, vilket bygger på ett av BWFs
jämställdhetsmål.

Det här var en av de ”lugnaste” tävlingarna som jag dömt i på länge. Vi var 17st domare och
matcherna spelades på 4st banor från tisdag till torsdag, på fredagens kvartsfinaler och lördagens
semifinaler 2 banor och söndagens finaler 1 bana. De första dagarna var uppdelade i tre pass där ett
pass var ledigt och vi började tidigast kl.10.00 och slutade senast 21.00 vilket är ovanligt. Det gjorde
att det fanns lite tid för sightseeing.

Tidigare besök har jag missat att gå på det historiska museet om staden/regionen. Det museet finns i
nuvarande slottets källare och består av många delar. Bland annat en utgrävd del av det gamla
slottets murar från 1600-1700-talet. Men den viktiga delen är 1900-talet och regionens mycket
intressanta historia med tonvikt på första och andra världskrigen och vad som hände då.
Saarbrücken/Saarland ligger strategiskt placerat mellan Frankrike och Tyskland och gränsen har hela
tiden flyttats beroende på krigen. Jag lärde mig mycket om Tysklands historia under de två timmar
jag besökte museet.

Tävlingen hade bara en svensk spelare med och tyvärr försvann han i första omgången. Men ett antal
danska spelare försvarade de europeiska färgerna. Kina hade skickat en stor trupp med spelare i
åldern 18-21 år och de var som vanligt duktiga. Kineserna var i alla fem finaler och lyckades vinna
fyra. Den enda de inte vann var herrsingel som en Indier tog hem. Lasse Mölhede dansk spelare i IFK
Umeå tillsammans med spelpartnern Mattias Bay Schmidt Fyrisfjädern lyckades ta sig till final i HD
efter att slagit ut ett duktigt engelskt par i semifinalen, tyvärr var de ganska chanslösa mot kineserna
i finalen. Men ett stort steg framåt för danskarna var att ta sig till sin första BWF tävlings final. En
annan dansk som spelar för ett svenskt lag är Line Christophersen Påvelund, som spelade en utmärkt
damsingel fram till finalen, där tyvärr prestationen blev lite blandad och hon lyckades inte komma
upp i samma standard som tidigare i turneringen.

Till sist måste jag även nämna att det här var den första tävlingen under mina 16 år som
internationell domare där arrangörslandet (Tyskland) inte hade någon domare med i tävlingen.
Varför det var så har jag ingen aning om, men gissar att det kan bero på lite olika saker, som att spara
resekostnader för arrangören?

Hur som helst var vi ett kompetent gäng domare från 16st olika länder med bland annat 2st tidigare
BWF Certificated Umpire, som dömt i OS/VM, men nu fallit för ålders strecket (55år), 5st nuvarande
BWF Certificated eller Accredited Umpire och resten kontinentala domare från BEC/Pan Am eller
internationella domare.

Den här tävlingen är mycket bra organiserad och jag rekommenderar alla svenska domare som får
möjligheten att åka dit, ta chansen.

/Jan Andersson
Nu är jag åter i Sverige efter mitt första asiatiska Badminton World Federation(BWF) uppdrag som
domare. Jag blev för över 10 månader sedan uttagen till Korea Open 2019, som spelades i Incheon
City mellan den 24-29 september. Mina förväntningar på uppdraget var stora, eftersom jag har hört
så många positiva saker om Sydkorea och deras arrangemang av tävlingar. Jag blev inte besviken?

Resan började med en flygning från Umeå till Helsingfors, där väntade några timmars uppehåll och
byte till Finnairs stora flygplan, som sedan flög direkt till Incheon/Seoul Internationella flygplats. Jag
startade i Umeå på fredag kl.12.00 och landade i Seoul lördag morgon 08.30 lokal tid. Tyvärr blev det
inte mycket sömn på planet och jag kände mig sliten och trött. Nu tog jag flygbussen till mitt hotell
första natten, som inte var det officiella hotellet för tävlingen, utan ett ”billigare” 4* hotell (Scandic
klass). Eftersom vi som BWF uttagna domare skulle anlända endast en dag före tävlingen (söndag)
och jag av erfarenhet vet att det tar åtminstone 48 timmar för mig att anpassa mig till den lokala
tiden åkte jag en dag tidigare. Det var ett bra beslut, eftersom första natten i Korea sov jag 12
timmar. På söndagen bytte jag hotell till det 5* Grand Hyatt Incheon (5 min gångväg från det tidigare
hotellet). Spelhallen låg sedan 5 min gångväg ytterligare från Grand Hyatt. Med andra ord var allting
kompakt och nära vilket underlättar mycket under tävlingen, då vi domare kunde utan problem gå till
hallen varje morgon och kväll. Efter byte av hotell tog jag Maglev tåget som gick direkt till flygplatsen
och bytte sedan till ett tåg (liknande Arlanda Express, fast betydligt billigare) in till Seoul. Den resan
tog ca 45 min. Där vandrade jag runt i centrum och tog sedan en sightseeing buss tur på två timmar.
Allt för att få en uppfattning om staden Seoul. Det bor ca 10 miljoner människor i staden och det
märktes, det var svårt att inte se människor överallt och trafiken var tät, trots sen söndag em/kväll.
Jag kan bara gissa hur det ser ut måndag morgon?

På måndag kväll efter lite mer sightseeing var det dags för domare briefing på hotellet, vilket är
perfekt. Vi var 16 domare på plats, vi 4st BWF uttagna domare kom från så skilda platser som
Trinidad/Tobago, Australien, Sverige och Taiwan. Resterande domare kom från Korea (7st), England,
Frankrike, Thailand, Taiwan och Japan 1st/land. Referee var från Sydafrika, Kroatien och Korea. Med
andra ord en vanlig sammansättning av domare från hela världen?

Tisdag var första tävlingsdagen med kval och min första match var herrsingel, som blev en rysare i tre
set och 74 min. Det blev sedan ett riktmärke på längden av tävlings matcher. Väldigt få matcher var
kortare än 45 min (som var tidssättningen per omgång). Eftersom spelarna är jämna, det är varmt i
hallen, samt spelarna svettas, blir det mycket torkande på golvet och små korta pauser hela tiden.
Men med stora delar av världseliten på plats gör det inte så mycket att matcherna drar ut på tiden.
Problemet som domare är bara att koncentrationen blir sämre om det blir över en timmes matcher
varje omgång. Dagarna blir också långa?

Jag har i den här turneringen fått döma många asiatiska spelare som jag inte stött på tidigare och
även döma några världsettor som t.ex. Kento Momota från Japan i herrsingel. Finns det någon bättre
spelare i dag. Han är helt överlägsen när han spelar på topp?

Men som vanligt är det DD och MX som imponerar mest. Vilken utveckling de asiatiska spelarna har
gjort, tyvärr halkar européerna efter med några undantag. Tävlingen var fantastiskt bra organiserad
och som domare kände jag mig uppskattad och omhändertagen. Varje kväll tog de koreanska
domarna med oss utländska domare på olika restauranger med mer eller mindre stark mat. Hotellet
är det bästa jag har bott på under mina år som domare (5* hotell tillhör ovanligheten). Frukosten var
helt otrolig, det fanns allt från vanlig ”svensk” frukost till asiatiska frukost med nudlar/ris i alla
möjliga former.

Efter en veckas spel var vi framme vid finalerna på söndagen och referee teamet tog endast ut 7st
domare till finalpasset mot det normala 10st (ett uppdrag per domare). Varför det blev så,
motiverade de med att de BWF uttagna domarna skulle användas mera än övriga domare. Det
beslutet kan alltid ifrågasättas och för mig personligen spelar det ingen roll. Jag ställer mig gärna på
sidan och låter en ”mindre” rutinerad domare få erfarenhet av en final som direktsänds i TV över
hela Asien med en publik, som kan uppgå till 600 miljoner. Nu är det väl kanske inte så många som
tittar, men badminton är stort i Asien. Jag fick äran att döma första matchen i finalerna, som var DD
och spelades mellan överraskningsparen från Korea, som slagit ut de toppseedade japanska paren
tidigare. Vinnare efter en rysare på ca 80 min blev världsåttorna KIM/Kang som slog sina två steg
högre rankade kompisar Lee/Shin. Satt även servedomare i DS finalen som spelades mellan He Bing
Jiao världssjua från Kina mot Thailands Ratchanok Intanon världsfemma.

Slutomdömet av den här resan till Korea är världsklass på allting och det här var absolut den bästa
tävlingen som jag upplevt hittills under min 15 åriga internationella domare karriär. Jag
rekommenderar alla som får möjlighet att åka till Korea på en tävling som domare, ta chansen.

/Jan Andersson
Reseberättelse Orleans Masters 2019
Vi var den här gången två svenska domare på plats i Orleans mellan den 19-24 mars, det var jag och Gunnar Branden. Orleans är en gammal stad ca 13 mil söder om Paris, som är mest känd för att Jeanne d’Arc befriade staden från engelsmännen 1429, samt har en av de äldsta och största katedralerna i Frankrike.

Resan började med en försening på Umeå flygplats med nästan en timme p.g.a. att det snöat ca 3dm under natten och avisningen av flygplanen tog lång tid. Saken blev inte bättre att vätskan tog slut i avisningsfordonet och de var tvungna att åka och fylla på mer. Detta gjorde ingenting, eftersom vi hade gott om tid till nästa plan från Arlanda till Paris.

Väl framme i Paris/Orly flygplatsen blev vi hämtade i minibuss och körda de ca 13 milen till Orleans. Spelplatsen var Palais de Sport, en gammal sporthall i flera våningar, som verkligen behöver en renovering av omklädningsrum mm. Men arrangörerna hade kopierat delar av French Opens koncept med färger på reklamskyltar och inramning, som lyfte hallen till godkänt, för ett arrangemang på BWF nivå. Tävlingen är en BWF World Tour Super 100, vilket innebär 50 000-100 000 dollar i total prissumma.

Tyvärr fick jag uppleva ännu en gång att hotellrummen i Frankrike, åtminstone de som används till badmintonfunktionärer, är mycket små. IBIS hotellet hade tvåbäddsrum där det knappt fanns golvyta för att ställa ifrån sig två resväskor. Badrummet innehöll allt vad man behöver, men jag är tacksam att jag inte är 2meter lång för då hade det blivit problem med att gå på toaletten?

Tävlingen innehöll som vanligt många duktiga spelare från Europa, samt ett flertal yngre trupper från Asien(17-20 år). Dessa asiatiska spelare håller en mycket hög klass, flertalet har gått långt i JVM och de behöver nog bara något år till för att vara högt på världsrankingen?

Det totala antalet domare var 16st och eftersom det spelades på fyra banor de första dagarna blev det ett tufft schema. Matcherna på den här nivån är jämna och många håller på ca45-60 min, vilket gav lite förseningar på kvällarna. Det roliga var att bekanta sig med ett antal domare kollegor, som jag inte träffat tidigare bl.a. från Bahrain och Botswana. Eftersom tävlingen är en BWF tävling spelas endast kvartsfinaler fredag, semifinaler lördag och finaler söndag, vilket ger gott om tid till sightseeing. Vilket är en fördel med den här typen av tävlingar, nackdelen är att tävlingen är en hel vecka och det ”kostar” både semesterdagar och eventuellt tjänstledigt?

Till sist var både jag och Gunnar representerade i finalerna. Gunnar gjorde en bra turnering (det var hans första BWF tävling) och belönades med att få döma mixedfinalen. Själv fick jag äran att döma sista finalen, som var herrsingel och spelades mellan en fransman och en japan. Där vann japanen med 21-19 i tredje set, efter ca en timmes spel. Där publiken verkligen levde med och hejade på sin hemmaspelare.

Slutsumman av veckan blir att tävlingen var mycket bra organiserad och om hotellrummen var lite större skulle jag ge 5 i betyg (av 5 möjliga). Men nu ger jag 4.

/Jan Andersson
Reseberättelse Italian International 2018
Det var med stort intresse jag åkte till Milano 12-17 dec och Italian International. Eftersom BWF hade
utlyst tävlingen som en testtävling för Yonex syntetboll. Detta hade jag ingen aning om, då jag
ansökte om att åka till Milano. När jag fick reda på testet mejlade jag till turneringens referee och
han bekräftade att turneringen skall spelas med syntetboll.
Tävlingen var en BEC International Challenge med 25 000 dollar i prispengar och spelplats var det
Italienska Badmintonförbundets egen tävlings och träningshall i Milano. Hallen har 6st banor med
internationella mått och de Yonex mattor som används, ligger på plats hela tiden på ett parkett golv.
Hallen har också en utmärkt Italiensk restaurang med pizza, pasta, risotto och andra typiska italienska
rätter.






På briefingen före turneringen var det en stor förväntan bland domarna när BWF hade en
representant på plats som berättade om den nya bollen. Yonex hade också 4st anställda på plats som
filmade alla matcher, de tog också hand om alla bollar både till träning och match. Ingen boll fick
fotas eller tas med från hallen, eftersom allting skulle analyseras in i minsta detalj. Spelarna fick till
träningen lämna sitt pass eller mobiltelefon för att få ut ett par träningsbollar, allt för att inga bollar
skulle försvinna. Enligt BWF har Yonex hållit på i ca 10 års tid att utveckla en syntetboll, som liknar en
fjäderboll. Det är av etiska och andra skäl som gör att BWF vill komma bort från fjäderbollar, frågan
om det går eller inte och hur lång tid utvecklingen tar. Jag gissar att ingenting händer före OS i Tokyo
2020?
Personligen tycker jag att Yonex kommit en bra bit på väg, men de har fortfarande lite att utveckla.
Som servedomare hade jag chansen att verkligen se bollarna. Tyvärr var det smasharna, som var det
stora problemet i mina ögon. Vid hårda smashar, bromsar inte bollen lika fort som en fjäderboll och
därför blir den svår att returnera. Vid en bra nät stopp, slutar bollen inte att snurra, utan det gäller
att endast putta över bollen och hoppas att den går in på banan. Alternativt vänta tills bollen har
spunnit klart ända nere vid golvet, för att sedan returnera den. Enligt Albin Hjelm, var det svårt att slå
ifrån sig när man blev pressad, det gällde att träffa bollen rent, annars kom man ingenstans. Albin
gjorde en bra turnering med att vinna tre matcher i kvalet och en i huvudturneringen. Förlust sedan
mot Tomas Rouxel från Frankrike, som är rankad ca 60 på världsrankingen. Några spelare hade svårt
att anpassa sig till det ”nya” spelet vilket ibland ledde till oväntade resultat?

Tävlingens dominanter var Danmark med tre titlar HS, DS och HD samt Ryssland med MX och DD. Jag
dömde damsingelfinalen mellan Danmarks Julie Dawall Jacobsen (spelar i Fyrisfjädern) och en lika
ung tyska Yvonne Li. Där vann Julie i två raka set. Herrsingel van Victor Svendsen (spelar också i
Fyrisfjädern). Så lite svensk anknytning fanns i finalerna.
Tävlingen använde också den nya serveregeln ”Fixed sevice hight 1,15” som skall gälla i alla
internationella senior och nästan alla internationella junior tävlingar från 1 januari. Personligen gillar
jag den nya serveregeln, men fortfarande återstår det att fundera på hur de olika nationerna skall
hantera serven i sina ”vanliga” tävlingar i respektive land. Det blir en intressant fråga?

Jag hann även med lite sightseeing i Milano både före och efter turneringen. Milano är en intressant
stad att gå runt i. Jag tycker att det finns många pizzerior i Umeå. Men det var absolut ingenting att
jämföra med Milano. Där fanns överallt många caféer och restauranger, som hade sin egen
pizzabagare igång. En annan intressant detalj är att beställer jag en kaffe får jag en Espresso och en
”vanlig svensk kaffe” heter Cafe americano.
/Jan Andersson
Denmark Open 2018
Reseberättelse Denmark Open 2018

För andra året i rad var jag domare i Odense och Danisa Denmark Open presented by Victor (förra året var jag uttagen av BWF). Det var en bekant upplevelse att komma tillbaka till samma hotell, spelplats och i stort sett samma personer inblandade i tävlingens organisation. Tävlingen ingår i HSBC BWF World Tour och är en Super 750 tävling, d.v.s. den totala prissumman är 750 000 dollar. Vilket innebär att alla världens bästa spelare är på plats.

Nya referee fanns jämfört med förra året och de hade en filosofi att de domare, som inte hade så stor erfarenhet av TV banan och Challenge/IRS systemet, skulle få den erfarenheten. De hade också en neutralitet princip när det gällde uttagning av domare till matcher. Ingen domare skulle döma spelare från sitt eget land. Eftersom de flesta danska spelare, som var med i tävlingen oftast spelade på TV banan, kunde ingen dansk domare döma där. Vilket gjorde att vi domare från länder med nästan inga spelare i tävlingen fick den möjligheten.

Jag tillbringade både tisdagen och onsdagen på TV banan och efter 5 matcher/dag, där varje match tog ca 1 timme eller längre, var jag helt slut på onsdag kväll. IRS/Challenge mot linjedomare beslut gillas av spelarna, men är ett ”stressmoment” för oss domare som inte har använt det så ofta. Det gäller att inte skynda sig med att avge domslut (prata och trycka på scoren), utan att först avvakta spelarnas reaktion, om de tänker göra en challenge eller inte. Sedan gäller det att trycka på några knappar och använda rätt vokabulär. Det är lätt hänt att det blir lite fel. Jag blandade ihop spelarna i en challenge, men scoren blev ändå rätt. Enligt servedomaren skrattade den kinesiske coachen åt händelsen. Men efter några challenge började vokabulären sitta bättre?

Spelarna i turneringen är fantastiska och spelar på en otroligt hög nivå, som måste upplevas på plats för att förstå vad de gör på banan. Jag är mycket imponerat av utvecklingen i damdubbel, som har tagit stora steg och där Japan leder utvecklingen med fem av världens tio högst rankade DD par. Japan har också tagit över herrsingel, med en otrolig spelare som Kento Momota, som gör allting svårt enkelt. Men kanske mest imponerad blev jag över det Indonesiska HD paret Marcus Fernaldi Gideon/Kevin Sanjaya Sukamuljo, de spelar en extremt bra herrdubbel och är helt överlägsna när de når sina topphöjder.

Tävlingen hade också det nya experimentet med serven ”Fixed Hight” på 115cm. Här blev jag positivt överraskad att spelarna accepterar servefel mycket bättre än tidigare. Personligen gillar jag experimentet, med att skaftet inte längre behöver peka neråt i bollträffen(enklare för oss domare). Att sedan höjden är lika för långa och korta spelare tycker jag är mera rättvist än den gamla ”midjan”. De korta asiatiska spelarna kunde serva uppe i brösthöjd och de långa europeiska spelarna böjde ordentligt på knäna för att få ”rätt” höjd i serven. Att titta genom plexiglas med streck är kanske inte optimalt, men ett steg i rätt riktning tills annan teknik utvecklas?

Summering av tävlingen är en otrolig bra erfarenhet för mig. Jag fick exempelvis äran att på TV banan döma kvartsfinalen i mixed mellan ett danskt och indonesiskt par inför fullt hus i hallen ca 3000 åskådare. Det var nervöst, men gick riktigt bra. Blev även uttagen till att döma DD finalen mellan två japanska par där första set tog 32 min. Tur att matchen vanns i två set, de höll på i ca 55 min.

Jag rekommenderar verkligen alla som gillar badminton att besöka Denmark Open, antingen som domare eller åskådare, det är en fantastisk upplevelse.

/Jan Andersson
 
Våra Sponsorer badminton