Vi använder Cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt.
Reseberättelse Orleans Masters 2019
Vi var den här gången två svenska domare på plats i Orleans mellan den 19-24 mars, det var jag och Gunnar Branden. Orleans är en gammal stad ca 13 mil söder om Paris, som är mest känd för att Jeanne d’Arc befriade staden från engelsmännen 1429, samt har en av de äldsta och största katedralerna i Frankrike.

Resan började med en försening på Umeå flygplats med nästan en timme p.g.a. att det snöat ca 3dm under natten och avisningen av flygplanen tog lång tid. Saken blev inte bättre att vätskan tog slut i avisningsfordonet och de var tvungna att åka och fylla på mer. Detta gjorde ingenting, eftersom vi hade gott om tid till nästa plan från Arlanda till Paris.

Väl framme i Paris/Orly flygplatsen blev vi hämtade i minibuss och körda de ca 13 milen till Orleans. Spelplatsen var Palais de Sport, en gammal sporthall i flera våningar, som verkligen behöver en renovering av omklädningsrum mm. Men arrangörerna hade kopierat delar av French Opens koncept med färger på reklamskyltar och inramning, som lyfte hallen till godkänt, för ett arrangemang på BWF nivå. Tävlingen är en BWF World Tour Super 100, vilket innebär 50 000-100 000 dollar i total prissumma.

Tyvärr fick jag uppleva ännu en gång att hotellrummen i Frankrike, åtminstone de som används till badmintonfunktionärer, är mycket små. IBIS hotellet hade tvåbäddsrum där det knappt fanns golvyta för att ställa ifrån sig två resväskor. Badrummet innehöll allt vad man behöver, men jag är tacksam att jag inte är 2meter lång för då hade det blivit problem med att gå på toaletten?

Tävlingen innehöll som vanligt många duktiga spelare från Europa, samt ett flertal yngre trupper från Asien(17-20 år). Dessa asiatiska spelare håller en mycket hög klass, flertalet har gått långt i JVM och de behöver nog bara något år till för att vara högt på världsrankingen?

Det totala antalet domare var 16st och eftersom det spelades på fyra banor de första dagarna blev det ett tufft schema. Matcherna på den här nivån är jämna och många håller på ca45-60 min, vilket gav lite förseningar på kvällarna. Det roliga var att bekanta sig med ett antal domare kollegor, som jag inte träffat tidigare bl.a. från Bahrain och Botswana. Eftersom tävlingen är en BWF tävling spelas endast kvartsfinaler fredag, semifinaler lördag och finaler söndag, vilket ger gott om tid till sightseeing. Vilket är en fördel med den här typen av tävlingar, nackdelen är att tävlingen är en hel vecka och det ”kostar” både semesterdagar och eventuellt tjänstledigt?

Till sist var både jag och Gunnar representerade i finalerna. Gunnar gjorde en bra turnering (det var hans första BWF tävling) och belönades med att få döma mixedfinalen. Själv fick jag äran att döma sista finalen, som var herrsingel och spelades mellan en fransman och en japan. Där vann japanen med 21-19 i tredje set, efter ca en timmes spel. Där publiken verkligen levde med och hejade på sin hemmaspelare.

Slutsumman av veckan blir att tävlingen var mycket bra organiserad och om hotellrummen var lite större skulle jag ge 5 i betyg (av 5 möjliga). Men nu ger jag 4.

/Jan Andersson
Reseberättelse Italian International 2018
Det var med stort intresse jag åkte till Milano 12-17 dec och Italian International. Eftersom BWF hade
utlyst tävlingen som en testtävling för Yonex syntetboll. Detta hade jag ingen aning om, då jag
ansökte om att åka till Milano. När jag fick reda på testet mejlade jag till turneringens referee och
han bekräftade att turneringen skall spelas med syntetboll.
Tävlingen var en BEC International Challenge med 25 000 dollar i prispengar och spelplats var det
Italienska Badmintonförbundets egen tävlings och träningshall i Milano. Hallen har 6st banor med
internationella mått och de Yonex mattor som används, ligger på plats hela tiden på ett parkett golv.
Hallen har också en utmärkt Italiensk restaurang med pizza, pasta, risotto och andra typiska italienska
rätter.






På briefingen före turneringen var det en stor förväntan bland domarna när BWF hade en
representant på plats som berättade om den nya bollen. Yonex hade också 4st anställda på plats som
filmade alla matcher, de tog också hand om alla bollar både till träning och match. Ingen boll fick
fotas eller tas med från hallen, eftersom allting skulle analyseras in i minsta detalj. Spelarna fick till
träningen lämna sitt pass eller mobiltelefon för att få ut ett par träningsbollar, allt för att inga bollar
skulle försvinna. Enligt BWF har Yonex hållit på i ca 10 års tid att utveckla en syntetboll, som liknar en
fjäderboll. Det är av etiska och andra skäl som gör att BWF vill komma bort från fjäderbollar, frågan
om det går eller inte och hur lång tid utvecklingen tar. Jag gissar att ingenting händer före OS i Tokyo
2020?
Personligen tycker jag att Yonex kommit en bra bit på väg, men de har fortfarande lite att utveckla.
Som servedomare hade jag chansen att verkligen se bollarna. Tyvärr var det smasharna, som var det
stora problemet i mina ögon. Vid hårda smashar, bromsar inte bollen lika fort som en fjäderboll och
därför blir den svår att returnera. Vid en bra nät stopp, slutar bollen inte att snurra, utan det gäller
att endast putta över bollen och hoppas att den går in på banan. Alternativt vänta tills bollen har
spunnit klart ända nere vid golvet, för att sedan returnera den. Enligt Albin Hjelm, var det svårt att slå
ifrån sig när man blev pressad, det gällde att träffa bollen rent, annars kom man ingenstans. Albin
gjorde en bra turnering med att vinna tre matcher i kvalet och en i huvudturneringen. Förlust sedan
mot Tomas Rouxel från Frankrike, som är rankad ca 60 på världsrankingen. Några spelare hade svårt
att anpassa sig till det ”nya” spelet vilket ibland ledde till oväntade resultat?

Tävlingens dominanter var Danmark med tre titlar HS, DS och HD samt Ryssland med MX och DD. Jag
dömde damsingelfinalen mellan Danmarks Julie Dawall Jacobsen (spelar i Fyrisfjädern) och en lika
ung tyska Yvonne Li. Där vann Julie i två raka set. Herrsingel van Victor Svendsen (spelar också i
Fyrisfjädern). Så lite svensk anknytning fanns i finalerna.
Tävlingen använde också den nya serveregeln ”Fixed sevice hight 1,15” som skall gälla i alla
internationella senior och nästan alla internationella junior tävlingar från 1 januari. Personligen gillar
jag den nya serveregeln, men fortfarande återstår det att fundera på hur de olika nationerna skall
hantera serven i sina ”vanliga” tävlingar i respektive land. Det blir en intressant fråga?

Jag hann även med lite sightseeing i Milano både före och efter turneringen. Milano är en intressant
stad att gå runt i. Jag tycker att det finns många pizzerior i Umeå. Men det var absolut ingenting att
jämföra med Milano. Där fanns överallt många caféer och restauranger, som hade sin egen
pizzabagare igång. En annan intressant detalj är att beställer jag en kaffe får jag en Espresso och en
”vanlig svensk kaffe” heter Cafe americano.
/Jan Andersson
Denmark Open 2018
Reseberättelse Denmark Open 2018

För andra året i rad var jag domare i Odense och Danisa Denmark Open presented by Victor (förra året var jag uttagen av BWF). Det var en bekant upplevelse att komma tillbaka till samma hotell, spelplats och i stort sett samma personer inblandade i tävlingens organisation. Tävlingen ingår i HSBC BWF World Tour och är en Super 750 tävling, d.v.s. den totala prissumman är 750 000 dollar. Vilket innebär att alla världens bästa spelare är på plats.

Nya referee fanns jämfört med förra året och de hade en filosofi att de domare, som inte hade så stor erfarenhet av TV banan och Challenge/IRS systemet, skulle få den erfarenheten. De hade också en neutralitet princip när det gällde uttagning av domare till matcher. Ingen domare skulle döma spelare från sitt eget land. Eftersom de flesta danska spelare, som var med i tävlingen oftast spelade på TV banan, kunde ingen dansk domare döma där. Vilket gjorde att vi domare från länder med nästan inga spelare i tävlingen fick den möjligheten.

Jag tillbringade både tisdagen och onsdagen på TV banan och efter 5 matcher/dag, där varje match tog ca 1 timme eller längre, var jag helt slut på onsdag kväll. IRS/Challenge mot linjedomare beslut gillas av spelarna, men är ett ”stressmoment” för oss domare som inte har använt det så ofta. Det gäller att inte skynda sig med att avge domslut (prata och trycka på scoren), utan att först avvakta spelarnas reaktion, om de tänker göra en challenge eller inte. Sedan gäller det att trycka på några knappar och använda rätt vokabulär. Det är lätt hänt att det blir lite fel. Jag blandade ihop spelarna i en challenge, men scoren blev ändå rätt. Enligt servedomaren skrattade den kinesiske coachen åt händelsen. Men efter några challenge började vokabulären sitta bättre?

Spelarna i turneringen är fantastiska och spelar på en otroligt hög nivå, som måste upplevas på plats för att förstå vad de gör på banan. Jag är mycket imponerat av utvecklingen i damdubbel, som har tagit stora steg och där Japan leder utvecklingen med fem av världens tio högst rankade DD par. Japan har också tagit över herrsingel, med en otrolig spelare som Kento Momota, som gör allting svårt enkelt. Men kanske mest imponerad blev jag över det Indonesiska HD paret Marcus Fernaldi Gideon/Kevin Sanjaya Sukamuljo, de spelar en extremt bra herrdubbel och är helt överlägsna när de når sina topphöjder.

Tävlingen hade också det nya experimentet med serven ”Fixed Hight” på 115cm. Här blev jag positivt överraskad att spelarna accepterar servefel mycket bättre än tidigare. Personligen gillar jag experimentet, med att skaftet inte längre behöver peka neråt i bollträffen(enklare för oss domare). Att sedan höjden är lika för långa och korta spelare tycker jag är mera rättvist än den gamla ”midjan”. De korta asiatiska spelarna kunde serva uppe i brösthöjd och de långa europeiska spelarna böjde ordentligt på knäna för att få ”rätt” höjd i serven. Att titta genom plexiglas med streck är kanske inte optimalt, men ett steg i rätt riktning tills annan teknik utvecklas?

Summering av tävlingen är en otrolig bra erfarenhet för mig. Jag fick exempelvis äran att på TV banan döma kvartsfinalen i mixed mellan ett danskt och indonesiskt par inför fullt hus i hallen ca 3000 åskådare. Det var nervöst, men gick riktigt bra. Blev även uttagen till att döma DD finalen mellan två japanska par där första set tog 32 min. Tur att matchen vanns i två set, de höll på i ca 55 min.

Jag rekommenderar verkligen alla som gillar badminton att besöka Denmark Open, antingen som domare eller åskådare, det är en fantastisk upplevelse.

/Jan Andersson
 
Våra Sponsorer badminton